Svensk film

När man pratar om svensk film börjar man vanligen med Ingmar Bergman, och när man pratar om Bergman är hans relationer med kvinnor alltid ett huvudtema. Den fjärde av Bergmans fem fruar var den berömda estniska pianisten Käbi Laretei som flydde till Sverige före sovjetockupationen 1940. Käbi är förresten inte alls ett typiskt estniskt namn – det betyder ”kotte” och jag vet ingen annan som heter så. Bergman och Laretei var gifta från 1959 till 1969 och Bergmans film ”Såsom i en spegel” (1961) tillägnades Käbi Laretei. Den är en av tre filmer av Bergman som vann Oscar för bästa utländska film – de andra var ”Jungfrukällan” (1960) och ”Fanny och Alexander” (1982) som har blivit en klassisk julfilm i Sverige. Bergman var en mycket produktiv regissör som också skrev manus till alla sina filmer. Bland hans mest kända verk finns också ”Smultronstället” (1957), ”Persona” (1966), ”Viskningar och rop” (1972), som är känd för Bergmans användning av den intensiva röda färgen, och ”Det sjunde inseglet” (1957) där en man spelar schack mot döden – kanske den mest berömda scenen i Bergmans filmografi.

Bergman hade en återkommande trupp skådespelare – t. ex. Liv Ullmann (som egentligen är norska), Max von Sydow, Ingrid Thulin och Harriet Andersson – som spelade i många av hans filmer och som blev synonym med Bergman. Ingmar Bergman var inte släkt med filmstjärnan Ingrid Bergman, men de gjorde en film tillsammans – Höstsonaten (1978) som var Ingrids sista biofilm (hon dog fyra år senare i cancer) och där spelade hon en berömd pianist. Musiken i filmen framfördes egentligen av Käbi Laretei som hade förblivit vän med Bergman efter deras skilsmässa.

Ingrid Bergman är kanske den mest berömda svenska skådespelaren någonsin, men hon var inte den första Hollywood-stjärnan från Sverige – Greta Garbo blev berömd för stumfilmer redan på 1920-talet. Hennes sista stora film var komedin ”Ninotchka” (1939) där hon spelade en kommunist som blir kär i en fransk greve och livet i Väst. Filmen var naturligtvis förbjuden i Sovjetunionen. Under sovjetockupationen kunde folk i norra Estland titta på förbjudna filmer och program i hemlighet på finsk TV. I den roliga estniska dokumentärfilmen ”Disco och atomkrig” som handlar om denna tid, nämns att efter ”Ninotchka” hade visats på finsk TV måste finska TV-chefer åka till Moskva och förklara sig. I början av 1940-talet, när hon var bara 35 år gammal, drog sig Garbo tillbaka och redan ett par år senare blev Ingrid Bergman världskänd för ”Casablanca”. Den nya generationens svenska Hollywood-stjärna är troligen Alicia Vikander som redan har vunnit en Oscar för ett par år sedan.

Jan Troell hyllades för sina realistiska filmer där naturen spelar en viktig roll. Hans mest berömda verk är ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” (1971-72) som baseras på Vilhelm Mobergs romaner och handlar om de fattiga svenska jordbrukare som emigrerade till USA i mitten av 1800-talet för att försöka börja ett bättre liv där. Bergmans favoritskådespelare Liv Ullmann och Max von Sydow finns också i huvudrollerna i dessa filmer. På 1960/70-talet hade både Bergman och Troell ett sådant gott internationellt rykte att den amerikanska filmakademien valde både ”Utvandrarna” och ”Viskningar och rop” till listan över årets fem bästa filmer.

Sveriges internationellt mest hyllade regissör just nu är Ruben Östlund. Hans filmer visar på ett humoristiskt sätt hur vanliga människor fattar dumma beslut som har oväntat stora konsekvenser. Hans senaste film ”The Square”, som utspelar sig i den moderna konstvärlden, vann förstapriset på Cannesfestivalen och nominerades just till en Oscar för bästa utländska film. Östlund var nära en nominering redan för tre år sedan för ”Turist” som precis missade topp-fem-listan. Samma år fick Estland sin första och hittills enda Oscar-nominering för krigsfilmen ”Mandarinodlaren”. Jag har sett båda och ärligt talat tyckte jag att den svenska filmen var mycket mer originell. Jag kan också rekommendera Östlunds ”De ofrivilliga” (2008) som berättar fem historier om gruppens påverkan på individen i vardagslivet.

En annan svensk regissör som har fått internationellt erkännande under de senaste årtiondena är Lukas Moodysson. Han har också ett samband med Estland – hans film ”Lilja 4-ever” (2002) filmades här i Paldiski. ”Lilja 4-ever” har kallats den mest deprimerande filmen någonsin och den handlar om en tonårsflicka någonstans i forna Sovjetunionen som blir prostituerad när hennes mamma överger henne och flyttar till Amerika. Men Moodysson har också gjort filmer som är hoppfulla, t. ex. ”Fucking Åmål” (”Show Me Love”) och ”Tillsammans”. Roy Anderssons filmer är kända för deras absurda humor – hans senaste film heter ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” – redan titeln indikerar att den definitivt inte är en vanlig film. Tomas Alfredson, som nyligen har regisserat engelskspråkiga filmer, vann många priser för tio år sedan för ”Låt den rätte komma in”, en originell vampyr-skräckfilm som utspelar sig i 1980-talets Stockholm och handlar om en mobbad pojke som blir vän med en underlig ny granne.

Naturligtvis finns det många andra anmärkningsvärda svenska filmskapare, både idag och i det förflutna, men jag tycker att dessa exempel visar att svensk film har något för alla smaker.

Kristjan, Estland