Hur brottsbekämpning förstärker samarbetet mellan nordiska och baltiska länder

Med import och export kommer brottslighet, men också brottsbekämpning

Brottslighet finns överallt där man kan tjäna pengar. Det betyder också att mer handel mellan länder innebär mer internationell brottslighet. Brottslingar kan smuggla illegala varor i legala laddningar. Företag kan öppna kontor utomlands för att genomföra kriminella projekt där. Internationella finansiella instrument används för penningtvätt. Det är den oundvikliga baksidan av ökad internationell handel och gränstrafik. Den allmänna regeln gäller överallt i världen: i den gyllene triangeln mellan Thailand, Laos och Myanmar, på båda sidor av Medelhavet mellan Spanien och Marocko, men också i länderna som ligger runt Östersjön.

De senaste decennierna har handelsrelationerna mellan östersjöländerna bara blivit starkare. Sovjetunionens fall, Tysklands återförening, de baltiska staternas självständighet, inträdet av alla östersjöländer utom Ryssland i EU, Schengen-avtalet – allt har bidragit till mer rörlighet för människor, handel, kapital och tjänster mellan de baltiska och nordiska länderna. Den här utvecklingen förstärktes ännu mer genom revolutionen av IKT-teknologin och liberaliseringen av flygtrafiken.

Att brottslingar också utnyttjar dessa nya möjligheter för handel och kontakt finns det inga tvivel om. Men brottslighetens internationalisering har också förorsakat en kraftig motreaktion. I denna text vill jag visa att det finns, förutom import och export av brottslighet mellan de baltiska och nordiska länderna, också ett samarbete och ett utbyte av idéer mellan ländernas myndigheter när det gäller brottsbekämpning.

Min inspiration kommer från en artikel som jag läste i De Volkskrant, en nederländsk tidning. Journalisten skrev att de illegala cigarettfabrikerna i Nederländerna ständigt blir fler. Anledningen är att samarbetet mellan polisen och tullen i de baltiska länderna har blivit så effektivt att det har blivit svårt för kriminella gäng att smuggla cigaretter från Ryssland och Vitryssland till EU.

Svårt att definiera ”baltisk-nordiska regionen”

Det är detta samarbete som jag ska beskriva nedan. Eftersom temat är för brett för att kunna behandla det mer eller mindre fullständigt, begränsar jag mig till ett par lösa deltemata som – förhoppningsvis – gemensamt ger ett intryck av ämnets dynamik.

När man talar om ”baltisk-nordiska länder” är olika definitioner möjliga. Varför räknas Island men inte Tyskland eller Polen? Och varför inte mitt land, Nederländerna, som är den största importören av isländska produkter och den största exportören av illegala droger till Island?

För enkelhetens skull ska jag försöka att begränsa mig till länderna som deltar i detta projekt (Finland, Island, Lettland och Estland) och landet vars språk är centralt (Sverige). Men samtidigt är det inte möjligt att undvika att andra länder dyker upp ibland. Jag betraktar det gärna som ett tecken på myndigheternas starka behov av internationellt samarbete.

1992-2018: från östbrottslighet till fullvärdiga partner

För att få en bild av mediernas representation av brottslighet och brottsbekämpning i östersjöregionen har jag analyserat artiklar på temat i den svenska tidningen Dagens Nyheter från perioden 1992 till 2018. De första artiklarna som finns tillgängliga i DN:s digitala arkiv är från 1992. Då har de baltiska länderna nyligen blivit självständiga.

I DN:s rapportering ligger tonvikten på brottsligheten som kommer från dessa länder till Sverige och framför allt till Finland.

Rubriken på en artikel från 1992 är talande: ”Maffia från öst nordiskt problem. Finland tar första stöten när ryska och estniska ligor tar över Helsingfors”. I artikeln säger den finska chefen för centralkriminalen Kari Rantama: ”Vi har bokstavligen fått famnen full av östbrottslighet”.

1994 ligger tonvikten fortfarande på den ökande brottsligheten (”östbrottslighet ökar i Sverige”) men de första samarbetsformerna blir synliga i tidningen. Det finns till exempel en artikel om de nordiska ländernas planer att stödja en gemensam polisakademi i de baltiska länderna. Påfallande är att det beskrivs som en form av utvecklingshjälp: ”Sverige, Norge, Finland och Danmark gemensamt ska stödja polisutbildningen i de tre baltiska staterna så att deras poliskårer kan leva upp till de krav som ett modernt rättssamhälle ställer.”

Därefter blir samarbetet gradvis mer jämbördigt. I en artikel från 1996 berättas att ”en estnisk polisman arbetar sedan en tid i Helsingfors med utmärkt resultat”. Den svenska polissambandsmannen i Riga intervjuas i en artikel som inleds med: ”Svenska skurkar verkar i Lettland. På samma sätt som lettisk organiserad brottslighet har etablerat sig i Sverige har svenska kriminella hittat till Riga.”

I de nyaste artiklarna betraktas polisen och andra brottsbekämpande myndigheter från Baltikum i allmänhet som fullvärdiga partner. Det finns ingen skillnad där mellan Lettland, Tyskland eller Island. Ett exempel är en artikel om en operation där tusentals bilar kontrollerades i flera länder: ”Operationen genomfördes samtidigt i Finland, Estland, Lettland och Litauen. Alla länder hade varsin sambandsman i en gemensam operationscentral så att polisen lätt skulle kunna göra snabba kontroller i ländernas databaser.”

Mellan 1992 och 2018 har de baltiska länderna blivit fullvärdiga partner för Sverige och Finland i kampen mot gränsöverskridande brottslighet. Det är därför inte alls överraskande att en skola i Estland har vunnit EU-priset för det bästa projektet om brottsprevention, trots att det hade varit ofattbart 1992.

Tobakssmuggling

Man kan tjäna mycket på att smuggla cigaretter. Anledningen är att en stor del av priset på ett paket cigaretter utgörs av punktskatt. Till exempel betalar man i Sverige ungefär 30 kr i punktskatt när man köper ett paket cigaretter.

Dessutom finns det stora prisskillnader mellan de europeiska länderna. Ett paket kostar t. ex. två gånger mer i Finland än i Litauen.

Dessa faktorer gör att det lönar sig att föra ut cigaretter utanför den officiella marknaden. Dessutom är tröskeln inte särskilt hög på kundernas sida. För den som röker är en cigarett bara en cigarett och det enda offret när man köper ett illegalt paket är Skatteverket.

De svenska myndigheterna uppskattar att ungefär varje tionde cigarett som säljs i Sverige är illegal. Det betyder att staten förlorar hundratals miljoner kronor om året i skatteintäkter, intäkter som de svenska (men också de estniska, finska, lettiska och isländska) skattebetalarna måste kompensera på andra sätt. Dessutom är det ett faktum att kriminella organisationer använder cigarettsmuggling som instrument både för att finansiera andra kriminella aktiviteter och för att få fotfäste i andra länder.

Det finns därför flera bra argument för myndigheterna i den baltisk-nordiska regionen att vilja bekämpa tobakssmuggling.

Cigarettsmuggling har förresten lite att göra med att sticka några extra limpor cigaretter i sina resväskor. Det är mestadels en ganska komplicerad form av internationell och organiserad brottslighet, som ofta är förknippad med legal ekonomisk aktivitet.

I linje med trenden jag har beskrivit ovan betraktades den ökade handeln med de baltiska staterna efter att de hade blivit självständiga som ett potentiellt hot när det gäller cigarettsmuggling. En artikel i DN från 2001 börjar med formuleringen ”Cigarettsmugglingen till Sverige är ett lika stort problem för tullen som det ökade flödet av knark. Merparten av det som smugglats in kommer från de baltiska staterna där också illegala cigarettfabriker blir allt vanligare”. I artikeln ges exempel på en lastbil från Estland som rullade in i Stockholms hamn med fem miljoner cigaretter i lasten.

Femton år senare har bilden förändrats. Nu är de baltiska staterna inte längre bara en källa till problem, utan en fullvärdig partner vid brottsbekämpning i regionen. I en tidningsartikel med rubriken ”Fängelsestraff för storskalig cigarettsmuggling” berättar Anders Berndtson-Sandell, en svensk kammaråklagare, att ”efter framgångsrik samverkan med estnisk polis och åklagare kunde vi förra året spåra huvudmannen till Estland och gripa honom”.

Man kan alltså fastställa att de nordiska och baltiska myndigheterna har hittat varandra när det gäller bekämpningen av tobakssmuggling.

Människohandel

Människohandel är en form av brottslighet som förekommer i flera varianter. Det de har gemensamt är att gärningsmännen alltid utövar någon form av makt för att kunna utnyttja människor som befinner sig i en svag position. Ofta transporteras offren från ett annat land. De mest kända formerna av människohandel, som jag ska koncentrera mig på, är människohandel för sexuella ändamål. Här handlar det om kvinnor som har lurats till ett annat land och där tvingats arbeta som prostituerade. Mestadels kontrollerar gängen kvinnor med våld eller hot och offren måste överlämna de pengar de tjänar. Människohandel är en typ av brottslighet som är synnerligen internationell och därför följer människohandel ofta internationella handelsleder.

Att det också finns människohandel i länderna runtomkring Östersjön illustrerades effektivt av Lukas Moodyssons film Lilja 4-Ever (2002).

Filmen är baserad på den litauiska flickan Danguolė Rasalaitės tragiska öde. Hon togs till Sverige som sexslav och begick självmord där genom att hoppa från en bro. Filmen spelades in i Malmö och i Tallinn. Moodysson visar skoningslöst hur flickan, som heter Lilja i filmen, förlorar sin värdighet, identitet, privatliv och kontroll över sin egna kropp. Hon får lämna lägenheten där hon hålls inlåst bara för att köras till en rad ansiktslösa kunder. Denna tuffa film har i alla fall bidragit till ett uppvaknande för en stor publik, även utanför Sverige, om att människohandel är helt förkastlig. Delvis genom filmen, men också genom journalistiska reportage, och offers historier har villigheten att kämpa emot människohandel blivit stor. Det finns pengar och en politisk vilja. Men tyvärr betyder det inte att människohandel kommer att försvinna snart. På grund av brottslighetens art är det svårt att upptäcka människohandel och att få gärningsmännen dömda. Offren hotas, de är ofta rädda för polisen, de har inga pålitliga kontakter i det främmande landet, inga pengar, inga identitetsdokument, de skäms för arbetet de har gjort och exploateringen utspelar sig i det fördolda.

Det betyder att man behöver andra former av samarbete vid människohandel än vid tobakssmuggling. Det räcker inte att man låter ett begränsat antal polis- och tulltjänster utbyta information och gör en gemensam operation då och då.

För att kunna bekämpa människohandel effektivt krävs inte bara att en majoritet av myndigheterna deltar, men också att företag och sociala organisationer är med, och det i en internationell kontext.

Den lettiska polisen har till exempel tagit initiativet till ett EU-projekt som undersöker relationen mellan skenäktenskap och människohandel. Anledningen är att de har funnit fall där kriminella gäng har hämtat kvinnor från Lettland och Litauen och tagit med sig dem till Irland genom skenäktenskap för att kunna tvinga dem att arbeta som prostituerade.

Ett projekt som är tydligt geografiskt inriktat på den baltisk-nordiska regionen är ”addressing human trafficking in the Baltic sea”. Det är ett projekt som skapades av HEUNI, det europeiska institutet för att förebygga och bekämpa brottslighet, som har sitt säte i Helsingfors. Forskarna har kartlagt hur personal på färjerederier kan bidra till att bekämpa människohandel. Erfarenheten är nämligen att många offer transporteras till Sverige och Finland på färjor. Forskarnas viktigaste rekommendation är att träna personal i hur man kan känna igen tecken på människohandel, till exempel att resenärer beter sig konstigt, kvinnor som inte har någon frihet på färjan, konstiga kombinationer av män med unga flickor, resenärer som ofta reser till Sverige eller Finland med kvinnor men reser tillbaka ensamma, etc. En annan sorts rekommendation är att polisen ska se till att det är lätt för personalen att rapportera varningstecken och att myndigheterna ska reagera snabbt i dessa fall. (Antagligen händer det nu för ofta att resenären redan har lämnat färjan när polisen kommer.)

När det gäller rapporteringen i pressen ser man samma mönster som jag redan har beskrivit. Först (runt 1994) betraktades de baltiska länderna framför allt som ett problemområde, som en leverantör av kriminella och deras offer. Nuförtiden beskrivs människohandel som ett gemensamt problem som alla länder bekämpar tillsammans.

Men vad är ”samarbete” egentligen?

Hittills har jag använt ordet ”samarbete” som om det alltid betyder ungefär samma sak. Men i verkligheten finns det många former av samarbete, som kan vara ganska olika.

Eftersom information är det viktigaste vapnet för att bekämpa brottslighet och för att spåra upp brottslingar, är det inte överraskande att de flesta samarbeten har att göra med informationsöverföring. Ofta sker det i form av allmän information om en viss form av brottslighet eller en viss teknik.

Ett exempel är en konferens om könsrelaterat våld för medlemmar av det nordisk-baltiska nätverket för kvinnliga poliser som ägde rum i Köpenhamn och i Riga år 2015. Det finns också kurser, till exempel en om den nya europeiska utredningsordern som organiserades av EU (också i Riga) speciellt för domare, poliser och åklagare från de baltisk-nordiska länderna. Ett annat exempel på en möjlighet att utbyta information och erfarenheter är det gemensamma dokument om det juridiska läget angående oljeförorening som har skrivits av nätverket för åklagare för ekobrottslighet i länderna runt Östersjön.

Ännu viktigare är informationsutbytet om konkreta fall. Där finns det många varianter. Jag har redan skrivit om tobakssmuggling – där använder länderna det gemensamma EU-informationssystem som registrerar vilka företag som exporterar cigaretter till vilka företag i andra länder. Det finns också många nätverk för kontaktpersoner inom polisen för olika typer av smuggling eller brottslighet. De nordiska länderna har också ofta gemensamma kontaktpersoner i länder utanför EU, som till exempel i Marocko eller Vitryssland.

Samarbetet kan också ta en juridisk form, framför allt mellan de nordiska länderna. Det finns till exempel en samnordisk arresteringsorder som gör det lätt att överlämna människor som är misstänkta eller dömda för ett brott i ett land och har flytt till ett annat (nordiskt) land.

Sedan sommaren 2017 är det också möjligt för utländska poliser att få befogenhet att agera i Sverige. Enligt den svenska polisen ”ökar den nya lagstiftningen möjligheten till operativt polissamarbete mellan de nordiska länderna”.

Till sist nämner jag möjligheten att samarbetet består av att dela med sig av material. Det kan vara båtar, helikoptrar eller kommunikationssystem. En helt unik sorts utlåning av material är polishunden Välk (om man kan kalla en hund ”material”). Ursprungligen kommer Välk, en belgisk fårhund, från Finland, ett land som är specialiserat på polishundar. Efter en lång förberedelse ska Välk arbeta för den estniska polisen som knarkhund.

Samarbete kräver förtroende

Projekt ”Turnstone” är ett samarbetsprojekt mellan polisen, kustbevakningen och gränspolisen i Sverige, Finland, Estland, Lettland och Litauen. Initiativet kommer från den svenska polisen och finansieringen kommer delvis från EU. Skälet är att man vill göra gränskontrollerna i Östersjöområdet mer effektiva och förebygga internationell brottslighet. Det som är speciellt med projektet är att forskare på Lunds universitets sociologiska fakultet har fått tillstånd att följa projektet för att undersöka vilka villkor som påverkar om ett sådant samarbetsprojekt lyckas.

Att samarbete är oundvikligt var klart för alla deltagare i projektet. Forskarna citerar en intervjuad polis (på engelska, därför att rapporten är på engelska):

The questions and investigations cannot be solved in one country. If you have information from Estonia you only have a small piece of the puzzle, but by cooperation you will get this larger picture and then you can decide in what country you will prosecute these people and collect the evidence from different countries, especially when we are talking about mobile and international criminal groups and the organization of illegal immigration, [you] have to have this cooperation, otherwise it’s impossible to do it.

Jag ska inte återge hela rapporten här – jag begränsar mig till en slutsats som är påfallande. En uppfattning som kommer tillbaka flera gånger är att formella möten och informationssystem inte är så viktiga för att göra ett samarbete framgångsrikt. Något som däremot är ett viktigt villkor är att man träffar sina utländska kollegor i en situation där man arbetar tillsammans. En del av projekt Turnstone är att det finns en så kallad ”action week” då deltagare från de olika länderna samlas för att koordinera en operation. Under veckan uppstår det förtroende och den förståelse man antagligen behöver för att kunna samarbeta. Erfarenheten visar att efter ”action week” skapas ofta nya bilaterala kontakter och nätverk som är effektivare än de officiella. En av de intervjuade sa: ”When you have trust on the other side, people are willing to work, it’s like a moving stone afterwards.”

En positiv effekt av brottslighet

Självklart finns det fortfarande gränsöverskridande brottslighet mellan de baltisk-nordiska länderna. Om man vill, kan man varje dag hitta chockerande exempel på hur kriminella gäng utnyttjar den intensiva handelstrafiken och de många transportmöjligheterna. Men på samma gång finns det en stor vilja och kreativitet vid de ansvariga myndigheterna i de olika länderna när det gäller att hitta nya sätt att samarbeta mot brottsligheten. Förhoppningsvis har den här texten lyckats visa att det också finns en sådan positiv dynamik. Samarbetet mot brottslighet bevisar hur nära de baltisk-nordiska länderna kan vara varandra om det är nödvändigt.

Juriaan, Island