Gemensam nordisk och baltisk kultur genom tiderna

Gemensam nordisk och baltisk kultur genom tiderna

När man funderar på vad som karaktäriserar och gör de nordiska och baltiska länderna speciella kan man börja med att fråga sig om de har något gemensamt. Om området exempelvis har en gemensam historia och om folk i området har påverkat varandras liv och kultur i någon mån genom tiderna. I så fall, hur kan man spåra eller kartlägga det?

Jag har valt att beskriva hur konst och kultur har uppstått eller var vi hittar bevis på handlingar, som kan klassificeras som uttänkta och kulturella uttryck.

I mänsklighetens tidiga historia hittar man hällristningarna som väl kan tänkas vara en utgångspunkt och en viktig länk till förhistorien och våra fornminnen. De är de första och mest ursprungliga bevisen på att människorna hade utvecklat kunskapen att göra symboler, figurer och avbildningar. Att mänskligheten hade utvecklat kunskapen att meddela visioner och budskap.

Forntiden

När människorna började rista bilder på klippor var det förmodligen för att representera något viktigt, något som åtminstone var väsentligt för det folk som bodde på en särskild plats eller område. Kanske var det en bön till gudarna eller en uppmaning till naturkrafterna att ge en bra och lönsam jakt. Kanske gjordes de för att visa vad som hade hänt och måste bevittnas åt framtiden. Forskare och arkeologer har undersökt fenomenet och skapat teorier om varför det uppstod och till vilken nytta det var tänkt, men det kan aldrig bli mer än teorier. Vad vi verkligen tror att vi vet är att detta är det första beviset på mänsklighetens spårbara intellektuella historia.

Hällristningar förekommer i olika kultursammanhang, vid olika tidpunkter i alla bebodda världsdelar. De äldsta och största koncentrationerna har återfunnits i Afrika och dateras till ca. 20 000 f.Kr. Hällristningar förekommer också i Sibirien, Nordamerika, Australien och Skandinavien.

I Sverige finns många välbevarade hällristningar från den europeiska bronsåldern som varade från ca. 1800–500 f. Kr. De är därför ca. 3000 år gamla.

Bronsåldern i Europa

Hällristningarna i Sverige finns i stort antal på olika platser och fler upptäcks varje år. Det finns också åtskilliga tusen i Norge och ett par hundra i Danmark. Från det danska området finns dock en rikedom av andra fynd från bronsåldern och det finns många intressanta förbindelser mellan dessa fysiska föremål och hällristningsbilderna.

I Sverige har man till exempel hittat en tecknad solvagn som hänvisar till, eller avbildar, en solvagn gjuten i brons som tidigare har hittats i Danmark. Den så kallade Trundholmsvagnen är en nationalklenod i Danmark.

Solvagnen bedöms vara ett kultföremål.

Hällristningar i Casimirsborg

För några år sedan, år 2010, gjordes ett fynd i Casimirsborg utanför Gamleby, i Västerviks kommun i Sverige.

“Det har varit en helt galen vecka” berättade Joakim Goldhahn, professor i arkeologi i en intervju i SVD den 30 april 2010, “ett hällristningsjubel i Småland!” Då hittades solvagnen samt över två tusen andra ristningar, bland annat många skepp.

Det är nästan obegripligt att detta upptäcktes för bara några år sedan.

Jag känner till Gamlebyviken, eftersom det är där vår båt har sin hemmahamn, i varvet hos Egil Bergström, precis utanför Casimirsborg. Nu till hösten bestämde jag mig för att bekanta mig lite med hällristningarna i området, eftersom vi låg där med båten och jag hade kontakt med folk i bygden som kände till området och de gamla fornminnena. Casimirsborg är en gammal boplats från forntiden. Slottsbyggnaden som står där idag är från 1829, men fundamentet härstammar från tolvhundratalet. Området består mest av öppen hagmark samt morän och hällar, som omgärdar en uppodlad dalsänka. Tidigare hade sju röjda ytor och sexton skärvstenshögar påträffats i området samt en stenfylld skeppsformig stensättning och sex mindre stenkistor.

Platsen var verkligen värd att besöka och gav mig en mycket fascinerande inblick i forntiden. Men det som jag tycker är kanske mest intressant, är att på klipporna hittades sammanlagt 101 skepp av olika storlek. Varför så många skepp och varför så oerhört stora?

Skeppen som ristades på klipporna var ibland extremt stora, åtminstone för sin tid. Kanske ristades de mer för att uttrycka drömmar eller till och med för att behaga gudarna. Kanske för att berätta, på ett fascinerande sätt, om verkliga händelser, såsom om en stor flotta, krig och erövringar. Kanske om anländande främlingar, som kom i stora mängder till området – vad vet man?

Havet anslöt kust till kust och sammanförde folk

Så fort människor hade förvärvat kunskapen att bygga större fartyg som kunde göra långa seglingar och etablera förbindelser mellan olika områden, förändrades världen. Havet banade väg för möten mellan människor och resandet förde med sig utbyten av erfarenhet, kunskap, kultur och alla slags nya idéer. Som resultat fick en likartad föreställningsvärld effektivt spridning över större områden.

Emellertid var utbytet inte alltid vänskapligt, eftersom segling också möjliggjorde erövringar av nya områden och krig, men människors möten var utan tvekan gynnsamma för mänsklig utveckling och världens kulturella och intellektuella mognad.

När olika kulturer möts, uppstår en skärningspunkt som gör att något nytt föds.

Vikingatiden

Det som sammanför Norden och de baltiska länderna är havet, och vikingatiden är den period när vi vet från olika källor att de stora drakskeppen, långskeppen, seglade kors och tvärs över Östersjön. Vi vet också att vikingarna gjorde ytterligare expeditioner upp i norra Atlanten hela vägen till Island, Grönland och Amerika samt söderut till Kaspiska havet, Svarta havet och Medelhavet, och ända till Afrikas nordkust.

Folket som bodde längs den baltiska kustlinjen, kurerna och andra baltiska folkgrupper, tjänade på handeln med bärnsten till sydeuropa på den tiden, eller från 800-talet och framåt. Deras materiella rikedom lockade vikingarna som kom seglande från Sverige, Danmark och till och med från Island för att strida och råna. Som hämnd plundrade kurerna deras kuster, men flottorna verkar ha varit jämnstarka vid den tiden.

I många av de isländska sagorna kan man läsa om vikingarna och deras beteende. En sådan berättelse finns i den isländska Egil Skallagrimssons saga där det finns en detaljerad beskrivning av hur Egil och hans bror Torolf seglade i österled och härjade.

”De hade många strider och fingo väldiga byten. De styrde till Kurland och slöto en half månads fred med innebyggarne. De höllo köpstämma med dem. När den lyktats, började de härja och lade till på skilda orter.” (Översatt från fornisländska av Albert Ulrik Bååth 1883)

Till slut fångades de av kurerna efter hårda strider, men lyckades fly och tog med sig silver, vapen och annat byte. Där fick Egil svärdet ”Huggormen” som han senare använde i sina strider i England och sa att det var ett härligt vapen, ”det bästa av alla svärd”. I berättelsen kan man också ana hur ett typiskt välbärgat hushåll i Kurland var på den tiden.

I en annan av islänningasagorna, Heimskringla som skrevs på 1200-talet av Snorre Sturlasson, den mest beundrade av de isländska sagoförfattarna, finns också berättelser om kurerna och hur framgångsrika de var i krig mot vikingarna i Skandinavien. Enligt Snorre introducerades en bön i Skandinaviens kyrkor under 1100-talet, som löd: ”Från kurerna bevare oss, milde herre Gud”.

Mod och styrka

De isländska sagorna ger också en unik inblick i vikingarnas uppfattningar om ära. Förlorad ära var det värsta en viking kunde föreställa sig. Även i en glest befolkad värld, där nästan all kommunikation var muntlig, spreds ryktet snabbt. Mod och styrka värderades högt på vikingatiden. Jakten på ära och berömmelse var det som ledde till farliga resor och blodiga rövarexpeditioner. För unga män på Island, som ville uppnå en anmärkningsvärd status i samhället, var det nödvändigt att ha seglat utomlands och gjort några erövringar. I Egil Skallagrimssons saga reciterar Egil följande:

”Det mälte min moder,
Att mig skulle köpas,
Farkost och fagra åror —
Färdas på skepp med vikingar,
Stånda uppe i stammen,
Styra gode draken,
Så i hamn få hålla,
Hugga en och annan!”
(Översatt från fornisländska av Albert Ulrik Bååth 1883)

Kulturell förfining

Vikingarna kunde dessutom uppnå en anmärkningsvärd status med kulturella erövringar. De som hade förmågan att bemästra orden och recitera poesi för att hylla kungar och krigare steg i aktning och anseende. De kunde till och med rädda sitt liv. I Egils saga diktar Egil en tjugostrofig drapa, ett lovkväde om kung Erik Blodyx på en enda natt, medan han väntade på att hans dödsdom skulle verkställas och fick sitt huvud i skaldelön. Han tackade med en kort visa där han sa sig vara glad över den fula gåvan. (Enligt sagan var Egil ful som stryk.)

Man kan som föjld hävda att kulturell finess var högt värderad på vikingatiden.

Senare tider

Man kan nästan säga att folket i de nordiska länderna och Östersjöregionen har levt tillsammans med inbördes aktning sedan vikingatiden. Trots olika engagemang och ofta olika intressen har vänskap och ömsesidig respekt utvecklats inom hela Norden.

Men efter andra världskriget, när den baltiska regionen hamnade under den ryska supermakten, var kontakten med regionen för det mesta avbruten. Samtidigt blev det officiella samarbetet i de övriga nordiska länderna ganska omhändertagande, nästan som om människor i regionen tillhörde en och samma familj. Kanske var det också tanken när det isländska folket blev den första nationen att erkänna de baltiska staternas oberoende 1991. Tanken var förmodligen att de skulle vara välkomna att bli en del av den gemensamma nordiska familjen igen. Det var precis vad vi hade upplevt när vi förklarade vår självständighet år 1944.

På senare tid har de nordiska och baltiska länderna varit sammankopplade i första hand på en mycket fredlig och berikande nivå, där samarbetet främjas genom relationer inom utbildning, kultur och ekonomi.

Teaterkonsten över språkliga gränser

Jag hade turen att få spendera en del tid i Vilnius 1992. Min man var engagerad som producent i ett samarbetsprojekt som involverade Litauens symfoniska orkester och en operasångare från Island. Projektet ansågs vara ett tecken på vänskap mellan nationerna. Inspelningar gjordes i Vilnius och jag åkte med för att uppleva atmosfären och undersöka vad teatern där hade att erbjuda.

Jag besökte teatern varje kväll i nästan två veckors tid och trots språkbarriären blev jag helt fascinerad. Det mesta av det jag såg kände jag till sedan tidigare, som pjäser av Tjechov och andra ryska dramatiker, men inte allt. Men det som hände på scenen var så autentiskt och trovärdigt, medan det samtidigt var innovativt och imponerande, att jag kände att jag förstod allt. Jag blev helt fängslad och imponerad av teatern i Vilnius. Jag har senare lärt mig att teatern i de övriga baltiska länderna är lika bra och mycket jämförbara sinsemellan.

Under min vistelse där knöt jag några värdefulla kontakter som resulterade i ett ganska omfattande samarbete mellan teatrarna på Island och i Litauen och som en följd blev den litauiska regissören Rimas Tuminas en frekvent gästregissör på Islands Nationalteater där han iscensatte totalt 5 stora föreställningar och verkligen gjorde en stor och betydelsefull insats i teaterlivet på Island.

Jag har också samarbetat med finskt teaterfolk och jag måste tillägga att jag beundrar finsk teater inte mindre än baltisk. 1995 gjorde vi ett språkligt teaterexperiment, där sex skådespelare från Island och lika många från Finland arbetade tillsammans i sex veckor och iscensatte en tvåspråkig föreställing baserad på det gamla grekiska dramat Orestea. Skådespelarna på scenen talade med varandra, men var och en på sitt eget språk. Ibland upprepades scener med en annan språklig kontrast eller syn och ibland inte. Den konstnärliga ledaren för projektet, tillika regissör, var Kaisa Korhonen, en känd teaterpersonlighet i Finland. Vi framträdde både i Tammerfors i Finland och i Reykjavik på Island. Det var lite surrealistiskt, eftersom finska och isländska är så olika varandra som det är möjligt, men det var ett uppdrag och kulturellt experiment där kroppsspråket var i fokus medan det verbala språket verkligen kom på andra plats. Det var egentligen ett experiment i hur teaterkonsten kan förstås och upplevas över språkliga gränser.

Slutord

Det kanske inte finns något som kan kallas en gemensam kultur i olika länder. Kultur är alltid fast i tid och rum på något sätt, men skicklighet, kreativt tänkande och innovation kan inspirera och väcka glädje, empati och en fördjupad förståelse för mänskligheten på ett berikande sätt. Och förutom att inspireras kan vi verkligen lära av varandra genom kulturutbyten. Vi kan alltid samarbeta för att lägga grunden för nya konstnärliga och kulturella erövringar.

Konsten tar inte hänsyn till några gränser, den är universell. Den kan nå alla överallt.

Tinna, Island