Estlandssvenskar
Eftersom jag växte upp på Dagö, som är en ö i västra Estland, och studerade på gymnasiet i Nuckö, har jag mött många estlandssvenskar och tycker att det är en mycket intressant del av Sveriges och Estlands historia. På Nuckö gymnasium undervisar man i svenska men redan 1650 öppnades den första svenska folkskolan i byn Birkas i Nuckö. Vi studerade i en byggnad som står på samma plats som byggnaden där estlandssvenskar studerade för nästan 370 år sedan.
Historik
Svenskar började anlända under medeltiden, främst från Finland. Den första gången svenskar i Estland nämns är år 1294 i Hapsal stadslag. Den svenska bosättningen i Estland var mycket omfattande under medeltiden – från kusten i sydvästra Estland till ryska gränsen och omfattade de flesta av de estniska öarna. I Tallinn var nästan 25 % av stadsbefolkningen svenskar och i Hapsal ännu fler. Senare minskade aibofolkets, som estlandssvenskar också kallas, antal av flera skäl.
År 1710 och 1711 utbröt en pestepidemi i västra Estland. Befolkningen i ett stort antal svenska byar dog och ester bosatte sig på tomma gårdar. Till öarna reste nybyggare från Finland och Sverige så där återhämtade sig det svenska samhället snabbt.
Under andra hälften av 1700-talet uppstod tvister mellan svenskar och estniska godsherrar. Tvisterna ledde bland annat till att 1 200 svenskar deporterades 1781 från Dagö till Ukraina där de grundade Gammalsvenskby. De 400 svenskar som blev kvar på Dagö assimilerades i den estniska befolkningen. Den 20 augusti 1991 reste svenskarna en liten minnessten på Dagö, för att markera emigrationens 210:e årsdag.
När sovjetiska soldater återvände år 1940 stängde man in de estlandssvenska områdena bakom gränszonen. Återstående infödda estlandssvenskar förlorade kontakten med sina släktingar i Sverige. Svenskspråkiga skolor stängdes och det svenska språket kvarstod endast som hemspråk. Under deportationerna och under kollektiviseringen förstördes många byar och befolkningen minskade kraftigt. Invånarna fick inte återvända till Odensholm och Nargö. 1960 försvann civilbefolkningen från Rågöarna. Totalt flydde cirka 7 000 estlandssvenskar till Sverige under andra världskriget.
Efter andra världskriget höll sig befolkningen ganska stabil. Det fanns 435 estlandssvenskar år 1970, 254 år 1979 och 297 år 1989, då de placerade sig på plats 26 på listan över minoriteter i Estland (före andra världskriget utgjorde de den tredje största minoriteten i Estland, efter ryssar och tyskar).
Nutid
När Estland återfick sin självständighet 1991 kunde estlandssvenskarna åter besöka sina forna hemtrakter och flera bondgårdar har sedan dess återbördats till sina svenska ägare. Många estlandssvenskar har också köpt sommarstugor i området.
Enligt folkräkningen från 2000 bor det 300 estlandssvenskar i Estland, som placerar svenskarna på 20:e plats på listan över Estlands minoriteter. Tidskriften ”Eestirootslane” (“Estlandssvensk”) ges ut av Kulturförvaltningen två gånger om året. Tidskriften är tvåspråkig.
Om du är intresserad av estlandssvenskar och deras kultur kan du besöka Estlandssvenskarnas kulturförvaltnings officiella hemsida: http://www.eestirootslane.ee/sv/.